Andreas goes lerig.

I lördags var jag i Åkersberga för första gången. Jag var där för att Andreas skulle delta i Tjurruset. Det är ett slags lopp där man springer i terräng. Ju lerigare desto bättre. I tio kilometer. Andreas var ganska nervös, han hade inte sprungit en mil på flera år.

Jag stod i solen vid målet och väntade på Andreas. Det var förvånandsvärt roligt att heja på alla som sprang och hasade i mål.

Andreas innan loppet började. Lite panik i ögonen och ett tveksamt leende på läpparna. Friskis var där och värmde upp med löparna. Det var väldigt roligt att titta på.

Sen började Andreas grupp springa. Och knappt två timmar senare såg han ut såhär:

 Väldigt stolt, glad och lerig. Och en fin medalj fick han också.

Här är Andreas kompis Magnus som också sprang. Veckan innan loppet sprang han milen på 52 minuter (eller nåt i den stilen) och denna milen tog en timme och 39 minuter för honom. Det säger väl en del om loppet. När Andreas och Magnus pratade om hur loppet gått sa de saker som "jag tog några simtag i leran" och "jag åkte på rumpan ner för backen, och det gick bra när det inte kom stenar i vägen" och "jag fick inget fäste uppför i skidbacken" och "i det andra träsket sjönk jag ner till armhålan".

Här är Andreas när han dragit av sig de äckliga, leriga, stinkande kläderna. Det hjälpte inte så mycket.

Det var tydligen jobbigt att springa. Efteråt sa han att nu har han gjort det, då behöver han inte göra om det. Nu funderar han på att anmäla sig till nästa år. Jag kommer inte anmäla mig.